att de kan va så
att ena stunden vara lyckligast i världen och andra rasar allt.
Men ändå försöker man stå med ansiktet utåt och bara
hänga med i alla svängarna. Men man får säga till sig
själv att allt kommer lösa sig och bara tro på de..
att sitta och bara vänta på ett litet livstecken är bland de
värsta en dotter/son ska uppleva. Fan va jag hatar de här..
ta mig tillbaka tills jag var liten och inte fattade bättre.
En fråga man alltid ställer sig är:
varför blir det så här? när det är så
jävla bra när det väl är bra..
Kommentarer
Trackback